"James Bond Island", Phuket, Thailand.

I underestimated denna Vietnamresa. Förra gången var för att de kusinerna jag umgås mest med var för upptagna med sina grejer. Jag var där hela sommaren, 2 månader, det var för mycket. Denna gång var det för lite... En månad. Båda kusinerna hade växt upp lite och jag hängde med de mer. Plus att min kusin från Australien också var där på besök samtidigt som jag och brorsan, vilket gjorde att alla kunde gå ut och ha kul. Jag var dagligen aktiv och var sällan hemma, det hände väl ett par dagar att vi var fullständigt hemma, vilket jag dog av, av tristess. But iz ok-hay. Vi reste mycket, festade om nätterna, såg, hörde, kände, smakade mycket. Sydostasien är så aktiv. Så många människor, så många saker att se och uppleva. Jag älskar att vara dagligt aktiv, vara ute, göra vad som helst, bara jag inte sitter hemma och degar. Det är så jag mår bra. Det är så jag känner mig levande. No matter hur jobbigt det var att vakna omkring 06.30 på morgonen varje dag under resan i mellersta Vietnam så skulle jag lämna all denna tristess till att offra mina sovtimmar till detta aktiva liv. Jag var glad, men ändå saknade jag något inom mig medan jag var där borta. Jag saknade svensk mat :P svensk godis och snacks. Men jag skulle slänga allt det där för att få leva aktivt. 

Hur som helst, sista dagen i Vietnam. De få tillfällena jag fick vara ensam så kom tankarna, att jag faktiskt åker hem till Sverige nu... Jag kände hur tårarna ville komma men jag stoppade de snabbt genom att tänka på annat. Jag får spara på gråten till det tillfället de ska användas till. Men jag visste att om jag var nära att gråta här så kommer jag definitivt gråta sen. And so I did. När vi skulle säga adjö så var det ingen tvekan om att hålla tillbaka tårarna. Det kom hur lätt som helst. Kramade om Ca och sen höll jag för ansiktet och det kom. Ca, chi Nha, ma 2 and moi. Men mest Ca. Grät med mig.

Jag vet varför jag känner denna enroma sorg, i jämförelse med alla andra gånger jag varit i Vietnam. Jag har gråtit förut när vi åkt hem, tror jag gjort det varje gång faktiskt, men just denna gång gjorde det mest ont. Kanske beror det på att jag är äldre nu och har "svårare" att let go of things än hur det var när man var ett barn. Förutom det så hade jag ju det fantastiskt kul denna gång också. Or? Det finns så mycket kärlek i Vietnam, så mycket generositet. Ärligt talat så blir jag och brorsan behandlade som kung och drottning. Behöver inte ta mycket ansvar, får nästan allt vi vill ha. Behöver inte lägga ut ett enda öre, gör vi det så tar de inte emot våra pengar. Just like they did the last day. All denna kärlek kombinerat med fantastisk sällskap och dagliga aktiviteter, det skapar en endorfinfylld värld för mig. Att sen, så plötsligt, och inom loppet av ett par timmar behöva lämna allt detta, känns såklart riktigt surt. 

Jag saknade inte Sverige ett dugg. Ärligt talat. För här ligger majoriteten av mitt liv. Eller nästintill, hela mitt liv ligger här, hela min riktiga verklighet. Och vi alla vet att verkligheten är pretty shitty jämfört med drömvärlden. Vietnam/Thailand en månad var min drömvärld. Nu måste jag komma tillbaka till tråkiga Sverige. Här har jag ansvar att ta. Här måste jag kämpa. Det gör inte saken bättre att jag hamnat på reserv på den skolan jag vill in på, nu måste man vänta ännu mer. -.- I have no idea, no direction at the moment, and that is annoying! Självklart vill man inte hem till detta. Men egentligen... Förr eller senare måste vi alla gå tillbaka till våra liv. Chi Nha ska till Australien och plugga och jobba, alla mostrar jobbar på, alla kusiner går i skolan. Alla går tillbaka till hur det var. 

Pause.

Jag känner mig så nedstämd att jag inte har någon lust att göra något i Sverige. Jag känner en så stor lust för en stor förändring. Jag har inte ens meddelat alla mina kompisar att jag är tillbaka i Sverige. Jag vill inte. Vill vara ensam. Min hjärna och mitt hjärta ligger fortfarande borta i Vietnam. Jag har inte settled in yet. Jag ska "kontakta" den svenska världen när jag är redo för det. Men för tillfället vill jag bara vara hemma och göra sånt jag gillar i ensamhet. Låta mig göra mig redo när jag känner för det. På tal om lusten till förändring. Jag vill inte stanna i Stockholm. Det finns för mycket skit här. Jag känner för mycket stress här, så en del av mig önskar att jag kommer in i ett universitet där jag får flytta bort från Stockholm, lämna allt bakom mig för ett år. Å andra sidan ligger mitt förstahandsval i Stockholm. Jag skulle offra denna bortlängtan mot att få plugga där jag vill. Men chansen är liten, så jag förbereder mig mentalt för att flytta, börja om på nytt, komma bort från all stress och skit som jag vill bryta. ---kontakten. med. 

___________________________

I Vietnam pratade jag, min moster och chi Nha om att vi alla i framtiden ska flytta till Australien och bo där. Jag håller med. Jag har en enorm längtan att flytta från Sverige. Efter denna Vietnamresa så har jag insett detta. Enromt. Jag hade ju ett intresse att flytta till USA i framtiden. I still have that. Men om släkten tänkt flytta till Australien så flyttar jag lika gärna också dit. Bra sällskap. För denna sommar har fått mig att inse hur mycket jag älskar mina släktingar and I'd like to be close to them. Fan att chi Nha inte flyttade till USA! Men Australien är okej. De har vacker natur där, så jag nöjer mig med det. Å andra sidan så har jag inte upplevt hela Europa. Ärligt talat tycker jag majoriteten av länderna är likadana i EU. Städer att besöka, gamla byggnader. Jag är inte intresserad av detta. Jag är intresserad av att uppleva vacker natur, så t. ex Norge och Island är länder jag vill besöka. Rumänien för Branslottet, besöka Spanien vore också kul p.g.a "paradiskänslan". Sen känner jag inte att det finns så mycket mer. Det mesta är städer och dess historia som sagt... 

Alltså, i framtiden, när jag är klar med mina studier + lite jobberfarenhet så vill jag flytta utomlands. Vilket är ganska snart... Kanske om 4-5 år? Det kommer gå snabbt som blixten. Men detta är bara planer, och inom loppet av 4-5 år så kan vad som helst förändras. Men jag har ett mål just nu, en dröm, att sträva efter. En motivation. Hallå... I wouldn't mind living in Canada. Det är som en snällare version av USA (menar invånarna). Australien tänker jag bara på giftiga djur. USA tänker jag på tjockisar och korkskallar, men de har fin natur och många aktiviteter. Kanada.. Snälla människor, höst, ganska lik Sverige får jag en känsla av. Förutom att de talar engelska och franska och att landet är enormt mycket större än Sverige. Men annars...? De har en fin accent också. 

___________________

In other news så vill jag bara notera att inom loppet av en månad så har jag flugit 11 gånger!!! Blev trött på alla säkerhetsrutiner man sett hela tiden. Nu kan man ju allt.

Till Vietnam

1. Sthlm-Bangkok

2. Bangkok-Ho CHi Minh

Thailand (Phuket)

3. HCM-Bangkok

4. Bangkok-Phuket

5. Phuket-Bangkok

Till Vietnam efter Phuketresan

6.  Bangkok-HCM

Da Nang (Hue)resan

7. HCM-Da Nang

8. Da Nang-HCM

Hem till Sverige

9. HCM-Bangkok

10. Bangkok-Köpenhamn

11. Köpenhamn-Stockholm